Ok.
Andra veckan är här och jag förfryser i mitt rum som bara är varmt mellan 22-22.30 och 8-8.17 varje dag. Dessutom har jag bombarderats med meningslösa arbeten, like come on! Det är en sablarns introkurs, på ren svenska brukar det betyda supa och lära sig varandras namn. Men jag har iallafall fått händerna på OC säsong 3 och är nu på tredje sista avsnittet. Jag är inte helt såld men jag har bråtit och jag har skrattat på småtimmarna här i Skottland.
Nu förljer en historia om hur jag blev total-backstabbad av mina so-called-friends. Jag hade precis funnit mig tillrätta i såväl atmosfären här i skottland, som i mig själv, när, ur tomma intet det slår mig att jag inte har nånting att obsessa över. Jag söker här och var och undre stock och sten....äh fan skit i hela storytellingskiten. Jag har iallafall obsessat över en freaky rektor på skolan. Han har lixom vitt hår, svarta ögonbryn, snea tänder och en en pojkkropp...så han är lite av en alien. Men iallafall så får jag plötsligt ett mejl från honom som säger: vi måste diskutera din akademiska process. Jag ba whata? efter en vecka? och sedan ett mejl som ba, tyvärr kan jag inte komma då och då men om vi kan ses på ett mindre formellt ställe än mitt kontor så kan jag dagen efter. Nu börjar jag freaka lite jag ba, öööööö. Och under hela den här tiden är mina "polare" jättestöttande och what not. Men sen får jag det sista mejlet (och vid det här laget hade jag panikångest) och då står det, jag ser verklighen fram emot vårt möte, kan du lova tt du har en kort kjol osv...och då är det värsta vilciens peubrauca för mig. Och självklart hade jag mina två horor till kompisar att tacka för hela grejen.
Det värsta var när jag berättade för mamma och hon garvade ijhäl sig.
